Av Marina Malmgren
Les artikkelen i Göteborgsposten, 11.mars 2007

Aminatou Haidar har kommit till ett mulet och regnigt Oslo för att berätta sin historia, inbjuden av bland andra norska Amnesty International och norska Stödkommittén för Västsahara. Hon lever under hot men det har inte stoppat hennes arbete mot det hon säger är den marockanska statens övergrepp mot kvinnor, barn och gamla.

Aminatou Haidar är klädd i en traditionell västsaharisk melhfa i vackra färger - konstfullt draperad runt kroppen och huvudet. Men Norge är långt ifrån ett soligt och torrt Västsahara och över melhfan har hon en svart kappa med kragen uppfälld tätt mot nacken.

Talar sig varm för internet
- Bonjour Madame, men först måste jag läsa mina mejl, ursäktar hon sig.
Det är så Aminatou Haidar håller kontakt med världen. Och hon talar sig varm för Internet.

- Det har varit ovärderligt i vår kamp för mänskliga rättigheter. Vi bor i ett ökenland. Utan Internet hade vi inte kunnat nå ut till omvärlden.

Hon berättar att övergreppen mot västsaharierna ökar för var dag. Hur deras "frihet" minskar. Poliser och soldater finns i varje gathörn. Skolor är omringade av soldater, som också patrullerar inne i skolorna.

- Jag har själv två söner, Hayat som är tolv och ett halvt år och Mohamed tio och ett halvt.

- Att barn inte mår bra av detta är självklart. De är nervösa för vad som ska hända. Barnen är vår framtid och som mor är jag särskilt oroad, säger Aminatou Haidar.

Greps 1987
Hon växte upp i Tan-Tan i södra Marocko i en västsaharisk familj. 1975, när hon var nio år, dog pappan i en bilolycka "som det fortfarande finns frågetecken bakom". Familjen flyttade efter faderns död till Västsaharas huvudstad al-Ayun. Där gick hon i skolan och tog studentexamen med inriktning på modern litteratur.

Inför ett besök av en FN-delegation 1987 planerade hon och ett hundratal andra västsahariska kvinnor och män en fredlig manifestation för att uppmärksamma situationen i det ockuperade Västsahara.

Aminatou Haidar arresterades tillsammans med andra människorättsaktivister och fördes till interneringscentret PCCMI i al-Ayun. 400 personer greps och "bara försvann", säger hon. Från första dagen fick hon bära en ögonbindel.

- Och den fick jag inte ta av mig under de tre år och sju månader som jag var fängslad.

Slagen och bunden
Aminatou Haidar satt i hemliga fängelser. Hon blev slagen, bunden, fick elektriska chocker och blev torterad. Hon fick utstå sexuellt förnedrande behandling. Det är svårt att tala om, men hon låter förstå vad som hänt genom att visa med handen mot kroppen och huvudet - samtidigt som hon tittar bort.

Hon hade hämtats mitt i natten och familjen visste inte vad som hänt henne.

- De betraktade mig som död. Och de kunde inte ens fråga efter mig. Det var för farligt, säger hon.

- Maten i fängelset bestod av gammal, torkad och ibland rutten mat, där insekter kröp omkring. Aldrig kött.

Ögonen förstördes
När hon släpptes i juni 1991 var hennes ögon förstörda.

- Jag kunde inte öppna ögonen. Så småningom blev det bättre, men jag tål inte starkt ljus och har fortfarande ont, säger hon, tar av sig glasögonen och för handen över ögonlocken.

Men alla släpps inte. Minst 500 personer har försvunnit utan att någon vet vad som hänt dem. Aminatou Haidar och andra människorättsaktivister arbetar för att deras öden ska bli utredda. Om de lever ska anhöriga få veta var de finns. Likaså om de dött.

Fängelseåren med både fysisk och psykisk tortyr hade inte knäckt Aminatou Haidar. Och de följande åren gjorde hon allt i sin makt för att omvärlden skulle uppmärksamma situationen för västsaharierna.

Ville demonstrera igen
2005 förberedde hon sig för att demonstrera och kräva kvinnors rättigheter på internationella kvinnodagen 8 mars.

- Representanter för inrikesministeriet, guvernören och flera andra höga representanter kom till al-Ayun för att förhandla med mig, berättar hon.

Men Aminatou Haidar gav inte efter för påtryckningarna.

- Jag ansåg att jag hade rätt att demonstrera.

Slogs blodig
För snart två år sedan började det västsaharierna kallar den fredliga Intifadan och som fortfarande pågår. Vid en fredlig demonstration i juni 2005 - slogs hon blodig av polisen. Hon tvingades uppsöka sjukhus och sy 12 stygn i huvudet. Hon arresterades på sjukhuset.

Trots protester från både Amnesty International och Humans Rights Watch dömdes Aminatou Haidar till sju månaders fängelse för bland annat uppvigling och våldsamma protester. Och satt därefter fängslad i det ökända Svarta fängelset i al-Ayun.

Under sin tid i fängelset fick hon EU-parlamentets prestigefyllda Sacharovpris. Hon hade fråntagits sitt pass 15 år tidigare, men när hon - efter 51 dagars hungerstrejk - släpptes fri fick hon samtidigt passet tillbaka.

Att ta ifrån någon passet för att de inte ska lämna Västsahara, eller tvinga dem att resa till Marocko är två sätt för de marockanska myndigheterna att stoppa kritiska röster.

När Aminatou Haidar greps var hon anställd av kommunen.Men efter fängelsetiden fick hon ingen lön. Ett vanligt sätt för staten att visa sin makt utan att behöva avskeda en person.

- Min lön frystes helt enkelt. Något som är juridiskt felaktigt. Nu få jag hjälp av vänner och familj.

I väntan på folkomröstning
Marocko invaderade Västsahara 1975 och har sedan dess vägrat invånarna att hålla den folkomröstning som FN sedan 1960-talet talat för. I folkomröstningen ska det västsahariska folket självt få avgöra om landet ska tillhöra Marocko eller bli en självständig stat. Marocko har förbundit sig att hålla en sådan folkomröstning och FN har förbundit sig att se till att den ska hållas. Men folkomröstningen har hela tiden skjutits upp på grund av oenigheten om vem som har rösträtt.

FN:s mandat i Västsahara löper ut 30 april och säkerhetsrådet kräver av Marocko att verkliga framsteg ska göras före maj. Och Marocko säger sig ha utarbetat en ny plan.

Det nya förslag förutsätter att västsaharierna använder Marockos flagga, valuta och frimärke - och godkänner kungen som sitt överhuvud. Marocko ska i så fall också kontrollera utrikesförbindelser, finanser, försvar och gränser.

Möjliga svar
Självständighetsrörelsen Polisario gick efter 11 års vapenvila 2003 med på en ny fredsplan och en folkomröstning om Västsahara. Men Marocko sade nej.
- Varför får vi inte ha vår folkomröstning? frågar sig Aminatou Haidar.
Hon ger själv ett möjligt svar och säger, att medan marockanerna i Marocko förts bakom ljuset av staten ser marockanerna i Västsahara själva vad som sker. De betraktar oss västsaharier som toleranta och de vill inte tillbaka till Marocko, säger Aminatou Haidar.

- Och merparten av dem skulle med största sannolikhet rösta för ett fritt och självständigt Västsahara, tror hon.

Omkring 200 000 marockaner har under årens lopp fått erbjudande om jobb och dubbla löner om de flyttat till Västsahara. Enligt Aminatou Haidar går det nu nio marockaner på en västsaharier i huvudstaden.

Svåra villkor i flyktingläger
I flyktinglägren i Algeriet bor omkring 170 000 västsaharier under svälthot. Men det är svårt att få exakta siffror när det gäller befolkningssiffror.

- Marocko genomför folkräkningar men det är inget som blir officiellt, säger Aminatou Haidar.

Förtrycket ökar, människorättsaktivister och ungdomar fängslas och torteras utan formella noteringar. Enligt Amnesty International körs personerna sedan många gånger rakt ut i öknen och lämnas där.

- Den nya generationen är otålig. De ifrågasätter. De vill ha folkomröstning och självständighet. Och de vill inte vänta mycket längre till.säger Aminatou Haidar.

Se saken i PDF her.